Jag lever ett friskt liv med diabetes!

Det finns många riktlinjer kring hur en diabetikers livsstil ska se ut. Vad jag ska äta, hur jag ska träna, hur jag ska leva. Alla med diabetes passar inte in under samma mall, har inte samma kroppar, inte samma sjukdomstillstånd eller samma livsstil. Problem kan vara att leva upp till alla de förväntningar som finns för hur vi bör leva, att följa de råd som folk ger oss men även de mål vi själv sätter upp för oss själva - vilja måste finnas. För hur långt kommer vi utan motivation? För det svåra är inte att börja, utan att ha viljan att fortsätta.

Ibland kan det vara svårt att skilja på inre och yttre motivation. Låter du dig påverkas av att någon säger åt dig att göra en viss sak, att du måste gå ut på den där joggingrundan varje morgon, att du inte får lockas lägga ned den där limpan i korgen när du passerar brödhyllan varje gång du är i mataffären, för att en rad forskare eller dietister hävdar att det inte är bra för dig? Denna typ av motivation brukar inte räcka för min del. Det fungerar som en morot, får dig att snöra på dig skorna ett par mornar och lyckas hålla fingrarna borta i affären vid ett fåtal besök. Men hållbara, långsiktiga förändringar sker när grunden till motivationen kommer inifrån mig själv. Att jag mår bra av att äta som jag gör, träna som jag gör. Att jag känner en glädje och tillfredsställelse som inte baseras på andras förväntningar på mig.

En hållbar motivation handlar även om ett tydligt, konkret mål. Ett mål jag själv vill uppnå, som får mig att må bra på riktigt. Det som får mig att hålla fast vid det jag gillar och trivs med. Vi har alla resurser inom oss, det handlar bara om att locka fram dem - stärka oss själva, sätt tydliga små mål som gör att vi ser resultat kan alltid hjälpa till lite extra.

Två viktiga punkter att komma ihåg för hållbar motivation:
Lyssna och lär och sök kunskap hela tiden. Inspireras av människor med den livsföringen  som man själv vill uppnå för att må bra
Viljan måste komma inifrån dig själv!

Det är ju lättare sagt än gjort att locka fram en motivation som inte finns, tänker skriva mer om detta senare.

Hur går det för er andra? Lyckas ni hålla motivationen uppe eller inte? hur går ni tillväga?

Diabetesen har gjort att jag uppskattar saker och ting mera. Reflekterar och inte bara tar saker och ting för givet. Och att hälsan är det allra viktigaste i livet. Att må bra. Var problemfri förut men skapade små onödiga problem. Undrar varför människan gör så. Man skapar onödiga negativa tankar. Nu försöker jag vända dom negativa tankarna till positiva. Ganska svårt, för så fort man inte är uppmärksam så trillar man dit igen. Att bara vara nöjd med den man är kräver träning. En del strävar nog efter en yttre yta som måste poleras och förbättras för att glänsa problemfri i andras ögon. Man utgår mycket ifrån vad andra ska tycka, och vill känna sig mer självsäker. Kanske är så att diabetes fick mig att vakna och se livet annorlunda, ta andra beslut, prioritera andra saker. Framtiden vet man inget om, det här var kanske en av mina vägkorsningar, när förändring sker.

Den inställning jag har till livet påverkar hur min värld faktiskt utformar sig. Om jag tänker negativt, ja då resulterar det i negativa konsekvenser. Är min inställning positiv så leder det till positiva följder. Om jag brutit ihop dagen jag fick diagnosen, dagen efter eller månaden senare, så hade mitt liv inte sett ut som det gör idag. Jag visste att jag i situationen inte kunde påverka diabetesens existens, men min inställning till den. 

Min metod var, och är fortfarande, att skaffa kunskap. Detta tror jag gäller i de flesta fall. Förståelse och kunskap för rådande situation ger en ett aktivt försök att påverka situationen och leder till att det blir lättare att acceptera och klara av!

Jag vet att jag har andra förutsättningar än icke diabetiker, då jag varken kan äta eller träna hur jag vill utan att vara förberedd, då det kan leda till förödande konsekvenser. Jag saknar en viss frihet. Men detta är inte samma sak som att sakna möjligheter! Om jag ger upp och ser mig själv som ett offer så kommer jag ingenstans, jag kan klara allt bara att jag behöver vara väl utrustad och förberedd!

Diabetesen har även gett mig något fantastiskt- välmående, jag mår så himla mycket bättre nu än tidigare! Näringsriktig mat utgör hela min kost, men utan diabetesen så hade det nog dröjt lång tid innan jag insåg hur mycket godis och onödigt socker jag proppade i mig... I och med diabetesen så märks konsekvenserna av sockret direkt, om jag var frisk så hade min kropp förmodligen sagt ifrån flera år senare...! Det här har verkligen fått mig att förstå vikten av att ta sin hälsa på allvar, skippa det där söta, byta ut det mot något nyttigare (och faktiskt godare!) som nötter och bär, för att kunna må bättre och leva ett friskare liv.

För jag saknar absolut inte godisnappar och gott och blandat längre, haha! ;D

’‘Låt det gå ett år’’ är en bok av Malin Nyman som jag nyligen har börjat läsa. Hon beskriver hur familjen påverkades av dotterns insjuknande i diabetes, och skriver om diabetes ur en viktig synvinkel- acceptens av sjukdomen. Om jag inte accepterade diabetesen som ett faktum och en del av mitt liv, så skulle nog mitt psyke vara i botten. I början hade jag svårt med detta med acceptens eftersom jag då inte var medveten om vilka begränsningar sjukdomen skulle innebära. Jag började direkt efter diagnosen att lära mig mer och det gjorde det lättare men jag tror även att det är en process som man måste låta ta sin tid.

’‘Sjukdomen får finna sig i vår vardag, inte tvärtom’’ skriver Malin och det ligger mycket i vad hon säger. För det finns en risk att jag låter sjukdomen ta över, att jag förklarar min brist på ork och att klara av situationer på diabetesen och skapar onödiga begränsningar för mig själv. Om jag låter mig själv bli stoppad så spelar inte en sund kost och träning särskilt stor roll för min hälsa i stort och möjligheterna att utvecklas och nå dit jag vill blir begränsade.

Jag rekommenderar boken varmt! Den är väldigt personlig och jag tror att den ger inspiration till alla människor, vare sig man är diabetiker eller inte. Läs, läs läs!